Idrott = lökskalning

Idrottsgalan igår. Det är lika säkert att det kommer tårar för mig under idrottsgalan som när jag skalar en färsk gul lök. Det hinner inte mer än börja förrän tårarna rinner. Kajsa Bergqvist presenteras, får en lång ovation. Hon gråter, jag gråter. Skymten av Susanna Kallurs tårar efter fjärdeplatsen i VM, guldet i skidskytte VM - grenen mixed stafett eller bilderna från VM i fotboll 1994. Jag gråter. Är det patetiskt eller är det bara ett bevis på idrottens förmåga att väcka känslor?