Har varit i Luleå sedan i torsdags kväll. I fredags begravdes min farmor Hilma i Lansjärv. Farmor Hilma blev 95 år gammal. Hon födde 14 barn varav 12 är i livet. Dessa 14 barn föddes inom loppet av 22 år. Vilken kvinna alltså, rena rama stålkvinnan. Men det är klart, efter ett antal barn bör ju resterande förlossningar gå ganska så lätt... Själv är jag rädd, dock inte längre så livrädd som jag var tidigare, för tanken att jag ska kunna föda ut ett barn ur min kropp. Nåja, den dagen den sorgen.
Begravningen var fin. Jag trodde nog innan att jag inte skulle bli så berörd med tanke på att jag inte hade träffat farmor Hilma på ganska lång tid. Vår kontakt hade med andra ord varit ganska så sporadisk. Men självklart blev jag berörd, framför allt tycker jag att det är jobbigt att se hennes barn vara ledsna för att deras mamma inte längre finns. Gravsättningen är absolut jobbigast. Efter den var det minnesstund där många roliga minnen om farmor Hilma berättades. Den delen av begravningen kändes väldigt bra för de anhöriga.
En fråga jag ställde mig i kyrkan är varför i stort sett alla psalmer går så fruktansvärt högt i tonläge. När kantorn i kyrkan dessutom spelade så otroligt sakta var det svårt, för att inte säga omöjligt, att sjunga med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar