Baby boom

I stort sett samtliga av våra bästa vänner här i Stockholm har fått eller är på väg att få barn. Det är hur kul som helst. Tillökningar väntas i november (2 st), december (1 st), och februari (2 st). Bland de vi känner som nyligen fått barn föddes ett i februari och ett i mars. Och så finns det ju några ettåringar också. Och snart får alltså Love några nya kompisar.

Jag ska börja mammagrupp andra veckan i september, då får han kanske också några kompisar.

Dagarna kretsar mycket kring att byta blöjor, torka kräks, byta kläder på och mata Love. Vi går på en långpromenad om dagen. Ett par dagar i veckan lunchar jag eller fikar med vänner som är tillgängliga på dagarna. När han sover försöker man hinna med att göra vuxensaker, men man får begränsa sina ambitioner om vad man ska hinna med att göra. Det är inte alltid lätt att äta lunch när man själv vill och inte heller duscha när man själv vill. Man får anpassa sig väldigt mycket efter honom.

I natt har han sovit mer än åtta (8) timmar på raken. Det är - peppar peppar ta i trä - väldigt skönt att han sover bra.

Love har börjat skratta

20 juli log Love lite smått för första gången. 28 juli log han ordentligt när vi var på väg hem efter att ha varit i Luleå i tio dagar. Några dagar senare filmade jag den här korta lilla filmen. Han är helt underbar. Som förälder blir man verkligen lycklig av detta!

På tal om namn

Läser Marias blogg och börjar fundera över mitt namn.

Jag heter Linda och tilltalas Linda. Förutom Linda heter jag Anna-Karin och det brukar väl en del familjemedlemmar och/eller släktingar kalla mig vid nåt enstaka tillfälle. De använder ibland också alla mina namn i följd, Linda Anna-Karin.

Min morbror har länge kallat mig för Lillan. Han kanske har slutat nu. Han sa att han skulle sluta när vi gifte oss och att han definitivt var tvungen att sluta när vi skulle få barn. Vi får väl se.

Nu är jag ju också mamma. Jag och maken pratar om mig som mamma när vi pratar med Love. Jag tycker det är självklart att barn ska säga mamma till ens mamma. Att tilltala mamman vid sitt namn känns så distanserat på något sätt. Det har i alla fall inte gått så långt (ännu) att jag och maken säger "mamma" och "pappa" till varandra.

Blixten slog ner

Igår kväll vid 21.40 slog blixten ner i Berlin, hemma i vårt vardagsrum och i miljontals andra hem runt om i världen. Usain Bolt sprang 100 meter på tiden 9.58. Helt otroligt, vilket lopp! Gåshud!!!

Vita huset - för tredje gången

Innan vi fick barn fick vi rådet att sysselsätta sig med något särskilt när värkarna kommer igång. Detta för att kunna fokusera på annat än att det gör ont i förlossningens inledningsskede. Vi bestämde oss för att börja se Vita huset för tredje (!) gången. Sagt och gjort. När vattnet hade gått och vi inte behövde åka in eftersom inga värkar hade kommit igång började vi titta och vi hann se några avsnitt innan vi åkte in och slutligen födde vår son Love. Nu är vi inne på tredje säsongen (av sju). Och det är bättre än någonsin. För er som inte har sett serien kan jag verkligen rekommendera den. Jag längtar varje kväll till nya avsnitt tillsammans med president Bartlet, Sam, Josh, CJ och de andra.

Det har kommit en ny karl i huset

Det här skrev svärfar om Love när vi var uppe i Luleå för tre veckor sedan. Tack för den fina och skämtsamma texten om Love!

Det har kommit en ny karl i huset. En riktig karl. Han rapar och fiser helt ogenerat, ska ha mat på bestämda tider annars blir det oherrans liv. Men däremellan är han snäll. Lite tyst kanske, man skulle kunna beteckna honom som introvert, men ibland så blir det kontakt. Och då blir alla väldigt glada. Han skrattar sällan, och om det kommer en antydan tillskratt så brister omgivningen ut i jubel. Titta han skrattar.

Hur han ser ut. Ja han är lite tunnhårig, ser kanske lite ovårdad ut, frisörkåren har hittills inte tjänat några grova pengar på honom. Han är dessutom tandlös, han dreglar på ett alldeles förtjusande sätt tycker kvinnorna, och så fort han dreglar eller kräks är de där och torkar honom om munnen. Så är det.

Det är en särskild historia med hans ankomst till Luleå. Han hade suttit i baksätet på bilen och varit lugn och fin hela vägen, hade fått mat på bestämda tider hela tiden, maten kanske inte var så mycket att orda om, något enahanda om man säger så. Men som sagt, mitt på Bergnäsbron kom då snedtändningen, han gallskrek och hojtade ogenerat och ingen visste varför. För alla i bilen hade ju verkligen ställt upp för att göra resan behaglig, undvika störningar för att slippa komma i kontakt med hans hetsiga humör. Men på Bergnäsbron brast det, allt var åt helvete, vem fan hade bestämt att de skulle lämna Stockholm. Han var så förbannad att när de kom fram så fick han bäras in. Och där skulle han ha en flaska. Love dricker nämligen, helt ogenerat ligger han i soffan och dricker, och när han tömt flaskan slår han på en riktig rap så man tror att väggarna ska bågna. Och sen en riktig fis. Ja nog uppför han sig som en riktig karl alltså.

Love dricker, som jag nämnde tidigare, det är den bistra sanningen. Ohejdat. Får han inte den stimulansen så blir han helt odräglig. Läkarna säger dock att det går över, det kommer att lösa sig inom några månader. Och man får väl lita på dem.

Lite grand om måltiderna. Han kräver total uppmärksamhet, man ska titta honom i ögonen hela tiden han äter, själv säger han ingenting utan slukar allt glupskt. Det sociala livet är inte mycket att hurra för, men det kanske ordnar sig med tiden, när han vant sig vid den nya omgivningen. Han har antytt att där han ifrån var det mörkt och trångt, ingen egentlig stimulans, så nu försöker han väl bearbeta den upplevelsen så gott han kan. Det var tryggt där inne i hålan, varmt och skönt men noll stimulans. Så det här är bättre.

Men när han fått sin flaska är han som en ängel. Snäll, gemytlig, men han kräver förstås odelad uppmärksamhet men det vill ju alla riktiga karlar ha. Och säga vad man vill att han har tagit kommandot i huset, ingen verkar ha det allra minsta emot det. För som alla riktiga karlar så har Love charm. Och det förlåter ju som bekant nästan allt.

Och när man sitter med honom i famnen, jo han tycker mycket om att vara i famnen, och tittar honom i ögonen, stryker honom över kinden, ser han efter ett ögonblick så säll ut som bara en riktig karl kan se ut när han blir riktigt behandlad. Det går inte riktigt att beskriva, det ska upplevas.

Jämställdhet - en fråga om kvantitet?

I samband med graviditeten och Loves födelse bestämde vi preliminärt att jag ska vara hemma med honom till och med september nästa år. Maken ska försöka vara hemma oktober - december.

Är det inte jämställt?

Min åsikt är att jämställdhet inte på långa vägar handlar om dagar, timmar och minuter som respektive förälder tillbringar med sitt barn. Det viktiga är att barnet är älskat av bägge föräldrarna och att varje par som skaffar barn gör det som passar dem bäst. Man ska inte försöka skriva andra på näsan om hur man ska göra och inte göra.

Det är många faktorer som spelar in när man beslutar om föräldraledighet. En väldigt viktig faktor i de flesta familjeförhållanden är ekonomi. En annan är jobbtrygghet. En tredje är självklart familjens egen uppfattning om vad som passar bäst för dem och deras barn.

Skynda att älska

I lördags lyssnade vi på Alex Schulmans sommarprogram på radion. Jag har aldrig varit någon större Alex Schulman-supporter. Men nu är jag beredd att ändra mig. Vilket program han levererade med otroligt mycket känsla och kärlek. Temat för hans program var kärleken till tre kvinnor: hans mamma, hans fru och hans dotter men det handlade också mycket om hans pappa som gick bort för några år sedan.

I slutet av programmet storgrät jag och tidigare under programmet tårades ögonen flera gånger. Det han sa var oerhört tänkvärt.

Skynda att älska.

Hans far var över 50 år när Alex föddes. De hann inte få så mycket tid tillsammans. Det väcker tankar om att (gud förbjude) våra egna föräldrar inte är odödliga. Vi har bara en viss tid tillsammans. Det är en fasansfull tanke och sanning. Det gäller med andra ord att ta tillvara på tiden.

Våra föräldrar är inte sådana som talar ofta och mycket om kärlek. Vi talar inte om för dem hur mycket vi älskar dem och de talar inte om för oss hur mycket de älskar oss. Det är underförstått. Det är liksom inte något man talar om i den generationen, för jag tror först och främst att det är en generationsfråga.

Jag och min make säger det ofta till varandra och vi säger det ofta till vår son Love. Han ÄR kärlek så han förtjänar att höra det ofta.

Om du inte har lyssnat på programmet så gå gärna in på SR:s hemsida och gör det!