Värsta bästa hockeydagen

Idag har jag upplevt den värsta och den bästa dagen som hockeysupporter i hela mitt hockeyintresserade liv, och då räknar jag från 1984 då Luleå Hockey gick upp i elitserien. Då var jag 8 år gammal och har sedan dess följt Luleå Hockey i vått och torrt. 24 år. Jag har upplevt många stunder av lycka och ett antal svårare stunder. En hel del tårar har fällts för mitt kära Luleå, såväl av glädje som av sorg. Så även i eftermiddags.

Som Luleå-supporter har man under de senaste åren fått vänja sig vid att slitas mellan hopp och förtvivlan men ingen säsong har varit värre än denna. Och upplösningen av säsongen var värre än den värsta rysarfilmen som finns att se. Men som tur var med ett lyckligt slut. Glädjen hemma hos oss på Luntmakargatan då Robin Lindqvist avgjorde i tom bur var otrolig. Det överträffades endast av jublet när Surhovy (tack!) avgjorde för Linköping mot Mora.

Segern idag innebar så otroligt mycket. Den var viktigare eller åtminstone mer nödvändig än SM-guldet. Hade Luleå hamnat i kvalserien tror jag inte man hade lyckats ta sig tillbaka igen. Nu krävs det satsning och förändringar i Luleå Hockey men mer om det senare. Låt oss njuta av detta ett tag. Det är vi väl värda.

Måste bara skriva ett par ord om den fantastiska stämningen i Coop Arena. Jag minns inte när jag senast hört något liknande, det var helt underbart! Till och med de på sittplats som jag ibland har misstänkt för att vara fastvuxna på sina stolar stod upp, applåderade och ropade! Imponerande! Gåshud! Tårar!