En upplevelse jag inte velat vara utan

Det är många som undrar hur förlossningen var. Jag svarar att den var långdragen men att det är något som jag absolut inte hade velat vara utan. Jag ska berätta litegrann om den.

Vattnet gick kl. 02.00 natten mellan söndag och måndag den 15 juni. Vi ringde till BB men eftersom inga värkar hade kommit igång bad de oss komma in på morgonen för en kontroll av bebisens hjärtslag och för att se om några värkaktiviteter hade kommit igång. Kontrollen visade knappt någon värkaktivitet alls och bebisens hjärtslag var normala. Han sov under kontrollen men med ett glas isvatten blev det fart på honom.

Vi åkte hem och avvaktade. Skulle inga värkar komma igång så skulle förlossningen sättas igång onsdag morgon, den 17 juni.

Natten till tisdag, den 16 juni, startade emellertid värkarna. Först var de rätt så beskedliga för att senare komma lite oftare och starkare. Jag följde definitivt ingen skolbok om hur värkarnas intervall "skulle" vara. Tisdag förmiddag åkte vi in till BB. Vid 13-tiden undersökte de mig och jag var öppen 4 cm. Därefter öppnade jag mig rätt snabbt upp till 8 cm, tror att jag var där kring 19-tiden. Någon barnmorska sa att vi förmodligen skulle vara föräldrar innan dygnet var slut. Så blev det inte riktigt.

Emellanåt var det smärtsamt, otroligt smärtsamt. Jag använde mig av profylaxandning, duschade varmt, använde TENS-apparat och så småningom lustgas för att klara av smärtan. Lustgasen var till att börja med väldigt effektiv men till slut hjälpte den inte så bra. Vid 21-tiden fick jag epiduralbedövning och det var oerhört skönt. Jag hade inte sovit på två nätter men efter att bedövningen kickade in kunde jag slumra till emellanåt vilket var oerhört välbehövligt. Epiduralbedövning kan göra att värkarbetet avstannar men jag fick värkstimulerande medel för att motverka detta. Det gick dock trögt ett bra tag men nu var jag ändå avslappnad och utan smärta och visste att målet inte var så långt borta. Maken var också trött, han hade nästan sovit lika lite som jag. Han tog tupplurar och låg emellanåt och snarkade på soffan i förlossningsrummet.

4.35 var jag äntligen öppen tio cm och redo för krystningar. Krystningen är en fysiskt mycket jobbig fas men trots lite sömn, vila och mat kan man tydligen ändå framkalla oanade krafter. Ibland undrar man om man ska orka men det gör man. 5.31 på morgonen den 17 juni kom äntligen vår lille bebiskille ut. I det ögonblicket glömmer man allt vad smärta heter. Det har andra kvinnor sagt till mig som fött barn men jag har inte trott dem. Men så är det. Man struntar liksom i allt. Jag kände lycka men framför allt lättnad av att han låg på mitt bröst och mådde bra.

Det är en upplevelse jag inte hade velat vara utan. Jag hade känt mig snuvad på konfekten om jag hade blivit tvungen att bli snittad på småtimmarna den 17 juni.