Ruelse

Imorgon åker jag och maken till New York. Jag har sett fram emot resan hur länge som helst och har verkligen längtat till att åka dit bara jag och han.

Men nu har jag fått sådan ruelse, ångest, samvetskval you name it för att åka bort och vara ifrån Love ända tills på måndag morgon. Jag vet att han kommer att ha det hur bra som helst med farmor och farfar. Det är inte det mina känslor handlar om. Det handlar helt och hållet om mig själv. Att vara långt borta, att inte kunna påverka och att framför allt bara vara ifrån Love så lång tid, det är det som skrämmer mamma-hjärtat.

Hur kunde vi boka en resa som går så långt bort? Hur tänkte vi när vi bestämde att vi skulle vara borta så länge? Det är frågor som jag ställer mig själv nu...

Men jag måste försöka slappna av och invänta det första telefonsamtalet från makens föräldrar imorgon kväll som med största sannolikhet kommer att säga att Love har haft det jättebra med dem första dagen och att allt har gått hur bra som helst.