En helg med många känslor

I fredags begravdes min mormor Alma i Lansjärvs kyrka utanför Överkalix. Det var en dag och helg fylld av sorg och saknad men efter begravningen även lättnad och glädje.

Sorgen och saknaden är en naturlig del av en begravning. Det handlar om att få ett avslut, ta avsked. Att sänka ner mormor Almas kista i jorden och att se henne äntligen få frid bredvid sin älskade man, min morfar Lasse.

Samtidigt handlar en begravning också om att glädjas, att minnas och på något sätt fira den bortgångne. Min morbrors sambo sa en väldigt bra sak i samband med jordfästningen: ”hade det funnits fler människor som du i den här världen hade det varit en mycket bättre värld”. Precis så snäll var hon. Och jag måste självklart hålla med i vad min bror sa i samband med jordfästningen, han tackade mormor Alma för att vi fått en så fantastisk mamma, det är hon verkligen - världens bästa mamma.

I lördags åt 23 släktingar middag tillsammans på en restaurang i Luleå. Därefter hamnade många av oss hemma hos en av mina morbröder för fortsatt samvaro. I samband med middagen fick jag en bunt brev som jag skickat till mormor när jag var liten. Det första brevet hade jag skickat i augusti 1982, jag var alltså ungefär 5 år och 8 månader. Det var mycket komiskt, i flera av breven hade jag berättat om att jag var sjuk, och det var inte lite sjukdomar jag hade heller. Jag var väl ungefär lika otursförföljd då som jag har varit det senaste halvåret. Det var också tydligt att hockeyn redan tidigt var ett stort intresse för mig. Och teckning förstås, jag hade skickat ett antal teckningar till mormor, bland annat med ”klockrena” avbilder av familjen Ewing från tv-serien Dallas. Jag ska scanna in några av breven så småningom.

Mormor hade för övrigt 344 besök i snitt per år när hon bodde på äldreboendet Ängsgården i Luleå, det är en otrolig siffra. Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tror inte att det finns en så fantastisk syskonskara någonstans i detta land som min mamma och hennes syskon. Sammanhållningen, glädjen och omtanken om varandra som de tio syskonen har är något unikt. Jag hoppas verkligen att de fortsätter på samma sätt trots att bägge föräldrarna nu är borta.