Jag längtar till den dagen då jag kan säga att jag inte är trött. Det nya året började med förkylning för Love som sedan spred sig till mig. Förkylning för Love innebar att vi var tvungna att sova halva natten var med honom för att den ene skulle få sova ordentligt några timmar. Nu är han frisk från det men den tiden gjorde mig ordentligt trött och det känns som att jag skulle behöva flera nätter för att sova igen det. Men det är ju så jäkla typiskt. Igår kväll när jag la mig kunde jag inte somna. Gud så jag önskar att jag kunde ha en sån där förmåga som framför allt många män har: att kunna somna typ innan huvudet når kudden.
Innan jul fick Love börja om med napp. Det känns som ett bra beslut. Det hade varit flera incidenter då han åt välling tills han kräktes (kaskadkräkningar) när han skulle somna. Vi drog slutsatsen att han egentligen bara ville suga och gav tillbaka nappen. Det var faktiskt ganska skönt. En sjuk pojke utan tröstande napp hade inte varit någon lek. Nu är han också så pass stor att han ofta kan sätta tillbaka nappen i munnen när han vaknar på nätterna.
Han sover okej på nätterna men han blir störd nästan varje kväll när vi går och lägger oss, hur tysta vi än försöker vara. Han vaknar av oss och vi vaknar av honom när han vänder sig och tjorvar. Vi funderar på att låta honom börja sova i eget rum och tänkte kanske testa det nån av de kommande kvällarna.
Igår eftermiddag fick Love den andra svininfluensasprutan. I morse har han varit lite gnällig så jag gav honom en panodil för en stund sedan. Jag tror inte han märkte av den första sprutan så jag hoppas även nummer två blir samma.
Vid sju månaders ålder väger han 9,3 kg och är 72,5 cm lång. Han ligger en kurva över medel på både vikt och längd. Det är alltså en ganska stor kille vi har, han har för länge sedan vuxit om tjejerna i mammagruppen som är ungefär lika gamla.
Det har hänt många saker under en månad i mammagruppen. Ett par av tjejerna har fått tänder. Någon har lärt sig att sitta.
Nu är det dags att vila, återkommer!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej hopp!
Kan verkligen rekomendera att Love får eget rum. Eftersom ni ändå stör varandra (vare sig ni vill eller inte) så är det nog en bra lösning så att alla får sova lite bättre. Lucas slängde vi ut från vårt sovrum när han var tre veckor gammal. Jag kunde inte sova när han mumlade i sömnen, jag visste aldrig om han var på väg att vakna för att bli ammad eller om han bara mumlade i sömnen helt enkelt. När han väl fick sitt eget rum så hörde vi honom inte förrän han var helt vaken och det var såå skönt att få sova ordentligt, även om jag blev avbruten för att gå upp och amma såklart. Love mår inte dåligt av att ha eget rum, det kommer ni alla att må bra av.
/Linda Skåne
Tre veckor, oj det var tidigt. Många väntar ju tills de är typ ett år så jag tänkte att vi var tidiga ;). Vi ska nog kanske testa flytta ut honom redan i helgen så får vi se hur det går...
Skicka en kommentar